Nu är det snart slut ...

Det som är slut är min anställning. Mycket snart blir jag avtalspensionär. Hur känns det då kan man undra - ja det känns faktiskt riktigt bra. Tänk att kunna ta vara på alla soldagarna i vår, även om de infaller mitt i veckan. Jag har ju lagt mig till med några vanor (eller ovanor) under sjukskrivningen, nämligen att jag har sovmorgon varje morgon. Vissa dagar går jag inte upp förrän kl. 9.30. Då är det ju förmiddag och snart dags för lunch men tänk att det bekommer mig inte det minsta. Jag skjuter på lunchen ett par timmar och det går så bra så. Men det är väl så det ska vara när man är sjukskriven antar jag. Kroppen behöver mer sämn helt enkelt.

Nu när spiklådan är färdigstädad så måste jag hitta på nåt annat.
Pallen i hallen var röd och sitsen klädd med Elvis-tyg. Nu är den vit med vitt linnetyg i stället. Bild kommer. Sådana små projekt kan jag göra sittande. Jag breder ut en stor vaxduk på rumsbordet och fram med målartvätten. Sedan går det av bara farten. Det är ju vattenlöslig färg som gäller och det luktar ingenting och torkar snabbt så på en dag är allt klart. Och medan grundfärgen torkar så kan jag vila en stund och läsa ett par kapitel i en bok.
Innan jag åkte till Arvika för operationen så var jag faktiskt förutseende nog att ställa upp en 20 kilos cementkasse på köksbänken. Jo ni läste rätt. Det kommer att dröja innan jag får lyfta så tunga grejer och det visste jag ju om och jag visste också att jag inte skulle kunna hålla mig från gjuteriet. Så nu blev det en liten och ganska kul ljusstake för tre ljus. Bild kommer på den också. Den ska ju brinna klart så den blir grå och fin. Även detta gick att göra sittande så jag tror inte att Försäkringskassan har några invändningar.
Bilen fick jag tvättad härom kvällen. Ner i garaget till varm bil och ut till Bergvik och tvättgatan, ner med rutan och in med kortet och så in i hallen och ut i andra änden. Ren och snygg bil för 190 kronor och jag behövde inte ens gå ur bilen. På tal på det så tar det ju lite tid just nu för det är inte så lätt att böja på knäna nog mycket. Först måste sitsen längst bak och jag måste kunna ställa upp dörren helt och hållet. Därför kan jag inte parkera var som helst utan jag får leta upp en ytterplats så att ingen kommer och ställer sig intill. Men men det är små bekymmer.
Den 1 februari är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Det blir bara februari och ca 10 dagar in i mars. Tänk vad det har gått fort ändå och tack familjen, alla snälla vänner och bekanta och grannar som har ställt upp och hjälpt till med allt möjligt. I början var det ju att handla och dammsuga och bädda rent men nu är det mest att hämta julgranen i förrådet och tillbaka igen och grejer som ska upp i överskåpen måste jag ha hjälp med. Då kommer grannen Christina och tar fram stegen. Och hon är glad för en liten promenad för hon vill gå sakta och det är jag bra på nu.
Tack söte Jesus för datorn, digitalkameran och Photoshop (och lite till). Ska försöka komma ihåg att fota pallen i morgon.
Hej så länge